Lina Nielsen

I said YES, we are getting married!

Och så plötsligt händer det, mannen i ditt liv går ner på knä och ber om din hand och din framtid.
Tänk er att hela världen stannar upp för en sekund och ett intensivt rus sprider sig genom hela kroppen.
Jag vill inte låta skrytig, men jag måste vara den lyckligaste tjejen på jorden som har dig.
Tänk att vi skall gifta oss, säga det där magiska orden framför dem vi håller varmast om hjärtat, tänk att vi skall dela efternamn.
Tänk att livet just har börjat, tänk att vi fick samma tid på jorden.

#engagedtobemarried

730 blad / 105 kapitel senare.

Kapitel 105 i en bok jag påbörjat för länge sedan.

Kära mitt framtida jag, här kommer en fortsättning på en bok jag skrivit i så många gånger nu.
När jag skriver det här har det gått 730 dagar sedan vi talades vid senast, 730 dagar fördelat på 105 veckor.
Idag är det tisdagen den 20 augusti 2019 och det har regnat mest hela dagen, precis som senast jag skrev.

I hela mitt liv har jag använt mig av bokstäver för att spara och bevara känslor och sinnestillstånd,
Varje lyckligt ögonblick finns daterat i ord, ord som bildar meningar.
Att spara mina känslor i väl valda ord ger mig möjligheten att när som helst titta tillbaka och återuppleva dessa stunder om och om igen.
Idag var ett sådant ögonblick. Ett ögonblick när jag läser mina tidigare texter och tittar tillbaka, vilken mäktigt känsla det är.
Helt plötsligt är det som om att man slungas tillbaka flera år i tiden och känner allting på nytt, precis som det var då.
För av någon obegriplig anledning hittar jag alltid tillbaka hit, tillbaka till längtan av att skapa ord. 

Till mitt framtida jag, jag hade RÄTT.
Jag har hittat hem, precis som jag skrev redan då, för 730 dagar sedan.
Han är mitt hem och jag är hans, och våra namn delar samma adressrad.
Senast jag skrev förundrades jag av tanken att gå från "Lina" till "Lina och Toni"
Jag minns precis hur det kände då, tanken av att vi från och med den dagen officiellt ingick i ett team.
Man skulle kunna tro att det var där och då som vi blev ett, utifrån hur jag formulerat mig. 
Sanningen är den att vi funnit varandra långt före den texten föddes och kom till, men verkligheten är att det var först där och då som det slog mig.
Att flytta ihop under ett och samma tak skulle innebära någonting större, det skulle bli grunden för det liv vi valde tillsammans.
Innanför dessa väggar skulle vi flätas samman och det individuella skulle leva i symbios med tvåsamheten. Det var här vi skulle börja på riktigt!
Våra enskilda liv skulle från och med den dagen gjuta formen för vårt gemensamma liv tillsammans.

Tänk att jag älskar honom mer och mer för varje dag som går, men bäst av allt, jag älskar mig själv och den kvinna jag blivit än mer.
Om någon skulle fråga mig idag skulle jag fortfarande svara att jag är "mitt uppe i livet" just nu, och jag lever min egen dröm.
Jag har förmånen att gå till det jobb jag drömt om varje dag, för att sedan komma hem till mannen i mitt liv varje kväll.
Kanske har jag färre människor i mitt liv än vad jag hade önskat, men dem som finns där älskar jag med hela livet.
Jag har privilegiet att resa och se världen oftare än jag vågat hoppas på och gör det hellre än sällan.
Livets många motgångar har utrustat mig med verktygen jag behöver för att hela tiden utvecklas,
jag är stolt över den tjej som växte upp för att bli den kvinna jag är idag, och jag är stolt över att jag fortsätter växa.

Och till yogan jag utmanade i mitt förra inlägg, jag är inte riktigt klar med dig, jag lovar att ge det chans till, det skall ju vara bra säger dom.
Let the Sushi be a reminder to always give it a second try - precis som det låter, ge saker en andra chans och låt dig förvånas över resultatet.
Fredagsmyset stavas T-A-C-O-S hos många men sedan en tid tillbaka har vi har en stående beställning hos den lokala sushi-restaurangen.
Det var allt för nu, vi hörs.

P.S till mitt framtida jag, jag sa JA!

Ett utkast till en bok som jag skrivit i förut.

Ett utkast till en bok som jag skrivit i förut.

Kära mitt framtida jag, vart skall jag egentligen börja?
Det är måndagen den 21 augusti 2017 och det har regnat mest hela dagen.
Utomhus kan vädret inte riktigt bestämma sig, skall solen få lysa eller skall regnet få falla ner?
Utomhus blåser det mest runt utan att veta vilket håll vinden skall ta, som om det inte spelade någon roll.
Men inom mig har jag just landat, inom mig är det så där alldeles vindstilla och härligt,
Det blåser inte längre några vindar, ingen snö som yr, inga sandkorn som skaver, inget tomt regn som faller ner,
Inom mig, här står allting still, så där fridsamt stilla som jag alltid har drömt om.
Vinden kanske inte vet vart den skall, men jag - lilla jag vet vart jag är påväg.
Kära mitt framtida jag, jag är mitt uppe i livet nu och jag tror mig veta precis vem jag är.
Känn på det, det är en mäktig känsla - här kommer jag på livets gator med båda fötterna på jorden.
Jag måste ha glömt min karta någonstans längst vägen men min kropp är min gps, den leder mig framåt och jag hakar på.
Min gps har tagit mig hit där jag är idag, på en hållplats mitt i livet där jag kan uppskatta allt det vackra som finns runt omkring mig.
Den har också släppt av mig barfota på vägskäl där vägarna smulats sönder, där skyltarna visat fel, platser utan återvändo, platser jag minns, platser jag glömt.
Men det viktiga i sammanhanget är att den tagit mig hit, till någonting som jag idag kallar hem.
I hela mitt liv har jag tänkt att "hemma" är en fast punkt, idag vet jag att det är så mycket mer än det.
Jag har haft så många fasta punkter dom senaste åren att allting blev en enda sörja till slut, en stor fläck snarare än en punk,
i själva verket har jag letat efter någonting så mycket större än en prick på ett pappet, eller ett namn på en dörr.
"Hemma" är inte längre bara det som ryms innanför mitt fort utan också allting som finns utanför.
Så här står jag, med ett hem fyllt av kärlek, ett fort öppet för många och utomhus ryms desto fler.

Och hur jag än vrider och vänder på det så hamnar jag alltid här, lycklig som nedstämd
med mina tangenter och letar efter en perfekt balansgång mellan svart och vitt.
Bokstäver som formas till ord, ord som bildar meningar för att sätta färg på alla mina mönster.
Det är lite så jag väljer att se på livet, som mönster som tillsammans bildar ett enda stort pussel redo för mig att färglägga.
Så kära mitt framtida jag, idag bjuder jag på ett stort mönster av mandalas som kännetecknar "what comes around, goes back around"
och om du som läser skulle undra så är denna mandala röd, röd för att livet just nu ger mig rosor och jag tänker inte tacka nej.
Rosor som jag pryder längst vägen, precis som i Hans och Greta, i hopp om att alltid kunna hitta tillbaka hit.
Det är den 21 augusti 2017 och jag har just packat ner mina dåliga vanor i flyttkartonger som jag slängt på tippen,
jag har rensat i allting som jag tidigare valt att kalla "hem" och jag har slängt mer än vad jag ens vågar erkänna för mig själv.
Med mig i mitt bagage har jag en och annan dålig bok men också en hel del olästa,
här finns plats för gamla minnen men också för nyskrivna kapitel.
För visst är det någonting alldeles speciellt med att byta ut sin gamla blekta adressrad och dela sin hyra med någon annan,
Helt plötsligt står man bara där, under samma tak som om det alltid varit så och så klaffar allting bara
Hej här kommer jag med mitt liv i några papplådor, vill du släppa in mig - bara sådär.
Jag kan inte annat än att älska hela grejen med att plötsligt skriva en gemensam kalender där två namn skall rymmas lika mycket,
hela jargongen med att två liv skall flätas samman, passa ihop på fler plan än man kunde drömma om när man stod där i början och tackade ja till en dejt.
det är någonting alldeles magiskt med det hela, hur man går från "Lina" till "Lina & Toni", jag är inte bara min egen spelare längre, jag ingår i ett team.
Så för dig som undrade när jag skrev - jag tror mig veta precis vem jag är, så är det faktiskt så.
Mitt namn är Lina, på min dörr står det två namn, jag ler när jag går till jobbet och jag ler när jag går hem, och snart skall jag börja yoga, jag har hört att det skall vara bra, jag har också försökt lära mig äta sushi fast det är inte riktigt min grej, min grej är känna mycket, det har alltid varit min grej. Men viktigast av allt, jag har hittat hem och det blåser inte här! Så för alla som har vägarna förbi, i korsningen där det aldrig längre blåser, välkommen hem till mig!

Till en bok som aldrig helt blir färdig, som heller aldrig påbörjas.

 

 

Trust the magic of new beginnings.

 

Kära Tvåtusensexton, var skall jag ens börja? När jag klev in i 2016 för ganska exakt ett år sedan var det med relativt osäkra steg. Jag minns det ganska tydligt som att hela min lilla bubbla till värld rasade samman bara ett par dagar innan. Jag kommer ihåg hur jag önskar att den där nyårsafton bara vore en dag i mängden eftersom att jag inte hade någonting att fira, alls. Tänk att man kan känna så, att det inte finns någonting överhuvudtaget värt att fira, det säger en del om hur vilsen jag måste varit då. Så istället för att pynta med glitter och champagne så ägnade jag denna dag åt någonting som var så mycket viktigare än falska nyårslöften och bubbel, nyår 2016 handlade om en enda sak: att bygga upp mitt eget tempel. Med detta sagt så la jag den första byggstenen just denna dag. Tolvslaget blev en begravning för lik i garderoben och det alkoholfria bubblet blev ett startskott för ett hälsosammare förhållningssätt till livet. Och hur deprimerande det än kan låta så var detta en viktig dag jag minns som en dag där vänskap stod i centrum. Tack fina Emmi för att du hjälpte mig hitta den första byggstenen.

Att kliva oförberedd rakt ut i januari vad en prövning. Jag kommer ihåg Januari som salta tårar blandat med magrutor från asgarv (utan magrutorna då såklart). Att få magrutor var ju givetvis ett nyårslöfte jag hade svårt att hålla, precis som alla andra löften man tvingar fram kl 23.59. Denna månad bestämde jag mig hur som helst för att påbörja min egen resa och ganska tidigt slutade tårarna att rinna och jag kom till insikten att jag faktiskt hade det väldigt bra, trots allt. Man skall inte gråta över spilld mjölk sa mamma och jag insåg fort att mjölken surnat och ingen oboy i världen kunde rädda det. Och det gjorde faktiskt ingenting för jag hade oavsett slutat dricka oboy, och där sätter vi punkt.

Att sätta punkt är någonting som 2016 har lärt mig. I hela mitt liv har jag öst på med kommatecken och bindestreck och helt plötsligt så inser man att punkten är en bra metod att tillämpa vid avslut. Att sätta punkt är magiskt på det sättet att det inte bara avslutar utan också mynnar ut i en ny början. Och lite så var det, för någonstans mitt ibland alla mina punkter och nyårslöften så tog också ett nytt kapitel i mitt liv start. Det var här drömbubblan som idag är den verklighet jag lever i startade, det var här jag träffade honom. Ni vet, han den där, ja han. Min alldeles egna ”Mr Big” som Carrie Bradshaw skulle sagt. Jag tror inte att jag behöver säga så mycket mer än så, men här vill jag bara flika in med ettKära tvåtusensexton, TACK”.

Att finna harmoni mellan vardag-jobb-relationer blev min utmaning detta år, kanske för att hela min värld slängts upp och ner året innan, eller kanske var det bara så att det blev lite mycket av alltihopa. Hur som haver, jag kommer ihåg mig själv som vilsen i tre världar utan att veta vilken fot jag skulle stå på för att inte väga över eller ramla omkull helt. Våren var nog kanske min största prövning hittills yrkesmässigt, specifikt maj månad - där varje dag var en ansträngning. Jag hade satt höga karriärmål 2016 och jag var beredd att offra mycket för att ta mig dit. Problemet var bara att min brist på erfarenhet resulterade i att det var hälsan som gick som insats. Man förstår nog inte i stridens hetta hur dyrt hälsa som insats faktiskt är, den insikten kommer först när striden lagt sig och man får betala sitt pris. Ett pris där man i efterhand kan diskutera hur vida belöningen är värt mödan. Jag fick en försmak av betongvägg och insåg ganska direkt att det där med den berömda väggen inte var den väg jag var beredd att gå. Även om jag traskat ett par stadiga steg rakt i den riktningen. Helt-åt-fel-håll. En välförtjänt första semester i livet firades med en första semester i Kroatien, ett land som inte bara gjorde mig förälskad i havet utan också i risotto. Här spenderade jag en födelsedag jag sent kommer att glömma. Min alldeles egen Mr Big bjöd på någonting jag idag förklarar som minnen för livet. Det är nog så man beskriver det allra bäst. För en gång skull fick jag själv avnjuta en spaupplevelse och inte bara jobba på en spaanläggning. Jag fick paddla kajak och snorkla i kristallklart vatten, äta risotto och för första gången uppskatta och avnjuta ett vin från en bra årgång. Den 30 juni tvåtusensexton glömmer jag aldrig bort, jag fick prova på att vara prinsessa för en dag.

Jag fick också uppleva glädjen av att åldras och förändras. Min älskade lilla storebror friade till sin underbara flickvän och jag fick ta del av en bröllopsfest som kändes i varje liten del av hjärtat. Min älskade lilla storebror är nu en man och han kallar nu mera sin flickvän för sin fru, ni förstår ju själva hur lycklig jag är att fått ta del av detta ögonblick. Det är just detta som jag syftade till när jag skrev ordet åldras, att åldras för mig har inneburit att jag uppskattar just sådana här saker. Jag fick också mitt livs viktigaste hedersuppdrag, jag fick förtroendet att bli fadder & gudmor till världens sötaste lilla prinsessa. DET ÄR VACKERT. Jag kommer finnas där för dig och bär med mig mitt livslånga uppdrag med stolthet. Som jag väntat på detta.

Denna sommar hann jag med Smögen, Kroatien, London-Birmingham-Portsmouth, Stockholm. Jag hann avnjuta en helt fantastisk midsommar på Smögen och träffade nya bekantskaper, och nya bekantskaper har det blivit en del av. Men framförallt har jag tagit upp kontakten med personer som tidigare varit en stor del av mitt liv men som försvunnit lite längst vägen. Dessa kontakter är dem jag är absolut mest tacksam för idag. Är det inte fint hur man kan mötas igen, ett par år senare och helt plötsligt känns det som att tiden stått stilla. Det måste väl ändå vara lite magiskt. Jag blir glad bara jag tänker på det. 2015 handlade mycket om att avsluta relationer medan 2016 handlade om återupptagande av befintliga relationer, relationer som matar själen lite extra. Jag har under det gångna året lärt mig mycket om mig själv men framförallt om de människor som jag behöver runt om mig. För visst är det väl så att det finns vissa nyckelpersoner som krävs för ett bra välmående, jag tror att jag har hittat flera av dessa under detta år. Samtidigt har jag skalat av det som egentligen inte fyller någon större funktion. Det är ganska svårt att ta ett kliv ifrån människor man älskar, men ibland måste man kliva åt sidan och få nya perspektiv. Livet för oss inte alltid åt samma håll och kanske är det så att man korsar varandras vägar, lite längre fram igen. Det får framtiden avgöra.

Jag nämnde tidigare att jag satt höga yrkesmål för 2016, detta var någonting som jag också lyckades att uppnå. Tidigt på året bestämde jag mig att mitt största fokus skulle handla om att avancera i mitt yrke, jag slet hårt då jag upplevde att yrkesrollen inte stämde överens med min insats. Så med detta löfte satt så började en anstängningskamp. Helt ärligt kan jag nog inte räkna hur många gånger jag satt i bilen på vägen hem och ifrågasatte mig själv varför jag gjorde detta. På fredagarna var jag så slut att jag inte ens minns bilresan hem, var det verkligen värt det? För mig handlade det i efterhand förmodligen inte om arbetsbelastningen i sig (jag är stresstålig och jag vet om det) utan istället om min okunskap, jag fick bygga en hel avdelning från grunden utan instruktioner och vem orkar egentligen det på egen hand? Men som de lite mer erfarna personerna säger – arbete ger färdighet och färdighet ger bekräftelse. Jag fick avancera tillslut och klättra till nästa karriärsmål, och i augusti 2016 kunde jag titulera mig som konferensansvarig. Ett ord som smakade extra gott att uttala. I och med det kom också självförtroende och min yrkessituation kändes mer hanterbar. Detta vill jag givetvis skåla för, och skåla är någonting jag prioriterat.

Jag har skålat oändligt med min favoritdryck Cava men också introducerats till Prosecco, en nytillkommen favorit. Mat är någonting som också vuxit i mina ögon, jag har numera gjort slut med studentmatvanor och klivit rakt ut i vuxenvärlden. Mitt jobb skämmer bort mig med lyxig vardagsmat och på helgerna frossar jag i gourmetmat hos mina svärföräldrar, och då skall vi inte prata om vilken mat min prins lagar. Han har verkligen fått mig att öppna upp nya smaksinnen och våga testa mig fram i den kulinariska världen. Vi har provat så mycket god mat dessa månader att vi tillslut kom över en och annan matdokumentär. Och till er som inte sett dokumentärer om den mat vi fyller våra kroppar med – se dom! och till er som inte är beredda att ändra era matvanor – se dom inte!

Dokumentärer är ytterligare någonting som jag lärt mig att uppskatta, dokumentärer leder till kunskap och kunskap leder till förståelse och framgång. En bieffekt av kunskapen jag tog till mig blev uteslutandet av kött, helt plötsligt en vanlig söndag i höstas bestämde jag mig för att testa någonting nytt. Och måndagen därpå spelade jag hög musik samtidigt som jag slängde allt kött jag tidigare bunkrat upp min frys med – lättnad. Att testa på nya saker är ett av mina nyårslöften som jag tar med mig in i detta nya år. Jag vill lära mig att njuta maximalt av livet och för att göra det behöver jag testa mig fram vad som just jag föredrar och tycker om.

 

Tvåtusensjutton handlar om självutveckling, framgång och harmoni, jag skall lära mig mer om mig själv och på så vis balansera mer stabilt i de tre världar jag tidigare sprungit vilse ibland.  Jag är redo för att landa, jag är redo för att fylla 25 och jag är redo för att testa nytt. Hela 2016 har jag övat på balansgång och nu känner jag mig hemma, jag kan balansera så i år tänkte jag göra det till min grej, jag är redo att gå målmedvetet rakt fram mot mina mål, bara sådär. Detta år skall jag ägna åt allting som faktiskt betyder någonting och allt mer utesluta det som inte gör det. Jag skall skapa de förutsättningar jag kan för att må bra och jag skall göra mer av det som gör mig lycklig. Jag skall prioritera det som känns rätt för mig och inte det andra förväntar sig av mig. Jag skall våga mer och utforska vart mina gränser går. Jag skall omringa mig med människor jag älskar, framförallt skall jag älska mycket och fullt ut. Jag har förberett mig ett helt år på att känna såhär och nu är jag äntligen här: Tvåtusensjutton, jag är redo och du är varmt välkommen!

Yasuragi Spa

Denna veckan har jag längtat efter i evigheter.

Dels skall jag bara jobba 3 dagar och vara ledig 4, men jag skall också till Stockholm med världens bästa människor.

Torsdag styr vi bilen mot Stockholm för Justin Biebers konsert på kvällen, bara det är TOTAL jävla lycka. Ursäkta att jag svär.

Sedan på fredagen har jag bokat in någonting jag velat göra länge, ett besök på Yasuragi Spa med Emmi.

Lördagen väntar shopping med Lisa och Amanda och sedan bjuder Amanda på Grillfest hemma hos henne med vänner jag inte träffat på länge.

Ja ni hör ju själva, denna veckan går till historien!

 

Choose: Either the pain to success or the pain of being haunted with regrets.

Long time no see.

Senaste tiden har jag ägnat helt och hundra åt de saker som jag brinner för allra mest,

familj - vänner - jobb

Jag har tagit mig tid att landa helt enkelt, både geografiskt och emotionellt.

Jag har testar nya utmaningar, trampat fel och hittat rätt igen.

Mitt i allt detta har jag insett varför jag började, jag har hittat min drivkraf och fulländat ett av mina delmål.

När man tvivlas som mest, det är också då det blir som uppenbarast.

Och här sitter jag 1 år senare och har landat mitt mål, idag får jag äntligen äran att kalla mig för konferensansvarig.

Känn på den!

På 1 år har jag gått från Trainee till reception - privatbokning - projektledare - konferensvärdinna

och nu, nu är jag framme på stopp 1, Konferensansvarig.

Det är någonting magiskt med att uppnå uppsatta mål, det är väl just därför det är så viktigt att sätta upp mål.

Motivation på topp!

Note to myself: Always remember why you started in the first place!

tankar.

Sommar, familj och bästa vän - snabb summering av helgen, det behövs inte sägas så mycket mer än så.

 

Eftermiddagen har jag ägnat åt att analysera det senaste året, tänk att man så enkelt glömmer bort hur bra man egentligen har det.

Jag har kommit på mig själv så många gånger sakna den tid som nu är förbi, att lämna Karlstad är bland de svåraste jag gjort hittills, 

det är 3 år av rå-plugg, stenhårt jobbande och ångest - men det är också 3 år av bästa vänner, livets minnen och total jävla lycka.

Det har tagit mig fram tills nu att inse att det är dags att lägga det kapitlet bakom, rama in det och allt vad det inneburit i hjärtat

och börja bygga på det kapitel jag lever i här och nu. Jag har lagt så mycket tid på att längta tillbaka att jag har glömt att längta hit.

Ni vet hur dem pratar om att leva i nuet, det är min utmaning till mig själv, jag är lyckligast i världen för de tre åren jag fick spendera i mitt vackra Värmland,

men nu är det dags att vara lyckligast i världen i mitt älskade Trollywood. Eller ja, Uddevalla är väl kanske mer geografiskt korrekt men mitt hjärta det bor i Trollhättan.

Jag har slösat en hel höst på ångest över mitt val, och kanske är det så att det måste få ta lite tid, så är det nog.

Men den här våren/sommaren har kompenserat upp dubbelt, vilka minnen som skapats men framförallt vilka människor jag mött.

Bara det faktum att kunna besöka sin familj och vänner när man vill och inte behöva vänta månadsvis mellan gångerna, det kallar jag för vardagslyx om något.

Eller att knappa in gamla vänners nummer på telefonen och få chansen att hitta tillbaka till någonting man saknat under en så lång tid.

Den här våren har jag fått möjlighet att satsa 100% på mig själv, framförallt har jag gett 100% av mig själv till mitt jobb, 

det har tagit mig framåt men det har också lärt mig en läxa. Jag har satsat på att utveckla mina styrkor och lärt mig mer om mina egenskaper,

jag har unnat mig ledig tid och jag har kört klackarna i taket när jag känt för det, flera gånger om ibland.

Jag har också kommit närmre de människor jag verkligen bryr mig om, och insett vilka jag aldrig hade klarat mig utan,

jag har fått chansen att träffa en människa som inspirerar, motiverar och guidar mig, en person som gör mig sådär lycklig som man bara kan bli när just han är där

en person som ger mig trygghet och fjärilar på en och samma gång, jag har fått chansen att träffa honom. wow.

Likaså har jag nu mera möjligheten att spendera lediga dagar åt det bästa jag vet - mina älskade systerbarn, jag har även blivit så bortskämd att dom nu är två istället för en,

och hur trött man än blir av allt lekande så kommer jag aldrig att kunna säga nej till dom där små sötisarna.

Ni vet att dem pratar om moments, den här sommaren har bjudit på en hel rad av just den varan,

moments, ja behöver man säga så mycket mer än det?

och vet ni vad jag kom på efter allt analyserande? - sommaren är inte slut än, vi är bara i halvlek!

 

ja te volim.

    

Tänk att man kan sakna en person så mycket som jag saknar honom just nu.

Min finaste, Ja Te Volim.

 

#kroatien

Får passa på att göra en snabb uppdatering nu när jag har lite internet. Sitter open restaurang mitt vid havet och dricker en smoothie atm. Helt underbart. Måste bara säga att Kroatien överraskar, här är det verkligen vackert!